Sorry for the Swedish

Född och uppvuxen på Östermalm med minst en förälder från västkusten (på grund av mina i:n, kolla in Svenska Dialektmysterier på SVT så förstår ni vad dom menar med det) är tydligen bilden man får av mig och min dialekt. Jag pratar tydligen "den perfekta" stockholmskan, den klassiska och fina stockholmskan som gör att man bara antar att jag bott i dom finare delarna av stan hela livet. Därför fick jag frågan idag hur jag kände för att flytta till Farsta, så långt från stan och på den lite skumma Gröna linjen?! Hur skulle jag klara det? Var jag rädd?
När jag då förklarade lite snällt att jag faktiskt är uppvuxen söder om stan (reaktionen på det blev: Va, nej inte en chans?!), i Haninge till och med så var det ingen som trodde mig. Men joho då, jag är en förortsunge inne i själen, men blir samtidigt rätt nöjd (av nån konstig anledning egentligen) över att folk tror det motsatta. Det är så roligt hur dialekter ger sådana otroligt starka och tydliga stämplar på vem du är, vart du är ifrån och hur mycket pengar du har. Men ack så fel dom kan vara ibland.